Portugisisk Vattenhund

För fullständig rasstandard, klicka HÄR

Portugisisk vattenhund är en mycket gammal ras. Det finns tecken som tyder på att den kan dateras tillbaka till omkring 600-talet före Kristi födelse. Den portugisiska vattenhunden kan ha varit Romarrikets ”Lion Dog”. År 1297 skrev en munk om hur en sjöman blivit räddad ur hög sjö utanför en portugisisk by av en hund med svart, strävt, långt hår, klippt från sista revbenet och med en tofs på svansspetsen. Den beskrivningen illustrerar pälsen och klippningen av dagens vattenhund. I boken ”Hungers Prevention”, publicerad 1621 av den engelska författaren Gervase Markham, beskriver han rasen i detalj. Vattenhunden finns även målad av bl. a konstnären Reingale år 1803.

Rasen tros ursprungligen komma från inre Asien när den landade i Portugal, där togs dess vilja för vattenarbete tillvara och utvecklades av fiskarna. Den vaktade även sin husses båt och dess redskap och mottog samma betalning som en vuxen fiskare, dvs. fiskar. När det inte var fiskesäsong, gick hundarna tillsammans med fåren och livnärde sig främst på vilda kaniner.

Den portugisiska vattenhunden var tidigare en vanlig syn kring fiskebåtarna runtom den Portugisiska halvön. Numera finns de i störst antal på Algarvekusten. Tidigare hade varje fiskebåt en eller flera vattenhundar stolt stående i stäven, noggrant iakttagande när näten halades ombord. Antalet vattenhundar bestämdes av båtens storlek. Tålmodigt väntade hunden på att en fisk skulle försöka fly, då den utan kommando omedelbart dök i vattnet för att hämta tillbaka den flyende fisken. Dessa beundransvärda dykegenskaper användes även till att apportera trasiga linor och tappade redskap, ner till ett djup av 4 meter.

Även i Spanien användes dessa hundar i stort antal. Spanjorerna nyttjade hundarna till att föra meddelanden mellan båtarna, och från båt till land när den Spanska Armadan seglade i engelska vatten. Vattenhundens starka, musklade ben och skuldror, tillsammans med dess häpnadsväckande starka, piskliknande svans, gör det möjligt för den att simma avsevärda distanser. Sträckor på upp till 8 km i tempererat vatten är dokumenterade.

Under denna tid hade den portugisiska vattenhunden möjlighet att blanda sig med andra raser i England och Irland. Man räknar vattenhunden som stamfader till de gamla engelska retrievrarna, flat- och curly coated retriever. I Irland har rasen påverkat dagens Kerry Blue Terrier. På 1600- och 1700-talet fiskade portugisiska fiskare på de rika fiskebankerna utanför New Foundland. När fiskarna var i land med sina hundar, parade sig hundarna med de inhemska tikarna som indianerna hade. Då avkommorna av dessa hundar var mycket glada i vattenarbete, lät indianerna para dessa med varandra och en ny ras uppkom, St. John-hunden.

Efter att engelsmän blandande in St. Bernhardshundar uppkom den moderna New Foundlandshunden. Denna hund blev för stor och tung för en del av vattenarbetet men inblandning av spaniel fick ner storleken till en lämpligare nivå. Rasen Labrador Retriever hade sett dagens ljus. Den portugisiska vattenhunden fanns även i Portugisiska kolonier runt om i världen, där de än idag lever kvar. PVH tros finnas inblandad i alla idag vattenapporterande raser. Då den är uppfödd endast för vattenarbete gör det rasen till den mest mångsidiga simmaren och dykaren inom alla hundraser.

Under den senare delen av 1800-talet förbättrades nätteknologin, kommunikationen mellan båtarna och mellan båtar och land, och vattenhunden var ej längre var nödvändig på båtarna på samma sätt som tidigare. Detta medförde att antalet individer föll drastiskt. År 1903 uppskattades antalet vara 110 och 1934 var antalet 105 individer.

Vid denna tidpunkt blev skeppsredaren Vasco Bensaude, med kennelnamnet Algarbiorum, intresserad av rasen och började år 1937 föda upp valpar. Han sålde dock inga valpar utan gav möjligen bort några som presenter. Hans avelsarbete är baserat på Leaõ, en hund som han hade köpt från en fiskare. Rasstandarden är baserad på denna hanhund. Efter Vasco Bensaudes död, fick den berömda tjurfäkterskan Conchita Branco de Citron överta alla hans hundar. Hon fortsatte hans arbete under kennelnamnet do Al Gharb. Några få av hennes hundar såldes till USA, men flertalet blev dödade i samband med den Portugisiska revolutionen 1974, varefter Conchita flydde till Brasilien.

Dr Anthony Cabral, en vän till Vasco Bensaude, hittande några hundar på landsbygden och påbörjade sitt avelsarbete av rasen. Han hade sin första kull 1958. Han fortsatte att föda upp valpar också efter revolutionen för att bevara rasen för eftervärlden. Även han tillvaratog bortkomna, ägarlösa hundar som han använde i sitt avelsarbete. Taro torde vara den bäst kända av dessa. Dr Anthony Cabral har kennelnamnet Alvalade. När Dr Cabral gick bort, delades hans hundar mellan dåvarande kennelflickan Carla Molinari, kennel do Vale Negro, och vännen Sally Starte, kennel do Condinho.

Dessa två vänner, Vasco Bensaude och Anthony Cabral, har båda räddat rasen från utrotning, men vid två olika tillfällen och med olika blodslinjer. Dessa två män har för alltid skapat sin plats i vattenhundens historia.